Mormors mor

Valfrida (Frida) Ottilia Norling

Född 1877-02-23 Död 1963-08-15

Min mormors mor Frida var näst yngst av totalt elva hel- och halvsyskon. Hennes föräldrar var därför inte så unga när hon föddes. Det känns märkligt att Frida, som dog när jag var två år och som min bror Anders så tydligt minns, hade en far som var född 1817 och en morfar född 1783 som deltog i finska kriget mot Ryssland 1808-09. Här ryms hela det moderna Sveriges historia i några ynka få generationer.

Frida hette egentligen Valfrida Ottilia och var född 1877 i Lejde, Skultuna i Västmanland. Hon blev tidigt föräldralös. Fadern som var skomakare omkom i en olycka – olycksfall vid vedhantering står det i kyrkboken – när Frida var åtta år, och modern dog tre år senare. Frida togs då om hand av släktingar (det fanns ju gott om dem!). Så småningom fick hon tjänst hos den fina familjen Silfverstolpe på godset Stora Åsby i Rytterne socken. Hon var nog en uppskattad tjänarinna där för hon höll kontakt brevledes med familjen långt efter att hon gift sig och flyttat från trakten.

Det var på Stora Åsby som hon träffade min mormors far Hugo som också hade tjänst där. De flyttade till Norrköping och gifte sig där 1898. Kort senare föddes deras första barn, sonen Arthur. 1901 föddes min mormor Karin, 1906 kom Dagmar och 1908 Märta.

Omkring 1910 lämnade familjen Norrköping. Det hade blivit sämre tider i Sverige efter storstrejken 1909. Hugo prövade och fann lyckan i Helsingfors, där han öppnade en framgångsrik fotoateljé. I Helsingfors föddes parets femte och sista barn, sonen Sten, som kom 1916.

Finland, som varit en del av det tsarryska riket, blev självständigt 1917 efter revolutionen i det som blev Sovjetunionen. De första åren som självständig nation blev dock turbulenta. ”De röda” höll Helsingfors under inbördeskriget 1918, men det var ”de vita” som avgick med segern.

På 20-talet flyttade Hugo och Frida från Helsingfors ut till den välbeställda villaförorten Grankulla, som då var i stort sett svenskspråkig. Från 1937 bodde de på nedervåningen i ett vackert hus som ser ut att vara från början på seklet.

När finska vinterkriget bröt ut 1939 lämnade de villan hals över huvud för att tillsammans med barn och barnbarn fly till Sverige. De var ju alla svenska medborgare. Hugo och Frida flyttade in hos Fridas yngre bror Gustaf, som bodde i Bollnäs med sin familj. Men det blev inte någon särskilt långvarig eller lyckad vistelse. Det blev slitningar med Gustafs hustru, och från Finland kom enträgna frågor från Hugos anställda på fotoateljén. De var överhopade med arbete när alla finnar ville ha förstoringar på nära och kära som låg i fält eller hade stupat. Hugo och Frida tog därför det djärva beslutet att återvända till Finland och villan i Grankulla.

Frida var en flitig och flyhänt brevskrivare. Breven från Grankulla till barnen i Sverige från krigsåren finns i stor utsträckning bevarade. De handlar om det som helt uppenbart var den viktigaste frågan för dagen i Finland under kriget: mat, eller snarare bristen på mat. Frida skriver om hur hon på olika upptänkliga sätt trollar fram mat på bordet i huset. Flera gånger reste dottern Märta över med allt upptänkligt i matväg som släktingarna i Sverige kunde avvara, och det framgår av breven hur tacksam Frida var. Hon skrev också dikter, varav vi har några enstaka bevarade.

När kriget tog slut var det fritt fram att hälsa på varandra igen. Det finns gott om bilder bevarade från det sena 1940-talet som visar glada släktingar på besök i ett idylliskt Grankulla. De flesta är tagna av Märta som var en flink och duktig fotograf.

1951 avled Hugo hastigt när han drabbades av en stroke. Frida var nu ensam kvar i Finland – alla barnen och barnbarnen bodde i Stockholm. Arthur var journalist och bokhandelsanställd och gift med Sonja, en blåblodig mycket färgstark ryska. Min mormor Karin var änka med tre vuxna döttrar. Dagmar, Fridas mellandotter, hade dött i tuberkulos redan 1936. Märta och Sten var båda ensamstående och yrkesverksamma.

Det är inte så konstigt att Frida beslöt lämna villan och flytta till Stockholm. Hon flyttade in hos Märta, som blev den som tog hand om henne de sista åren. Bilderna visar en liten grå gumma med pigga ögon, stödd på sin käpp. Vi ser henne på släkttillställningar, på Stockholms gator och ibland även i stugan i Gottsunda. Där trivdes hon dock inte så bra – skomakardottern från Västmanland hade med åren blivit lite för mycket stadsbo för att riktigt trivas i den lilla stugan på landet.

Frida blev 86 år – en högst respektabel ålder i hennes generation. Hon dog i augusti 1963 och ligger begravd på Skogskyrkogården.