Axel Hugo Ekström
Född 1876-02-22 Död 1951-04-29
Det är först genom kyrkböckerna som jag förstått att Hugo var en veritabel klassresenär. Mormor och hennes syskon verkade alltid så gediget borgerliga – stadsbor ut i fingerspetsarna – att jag aldrig tidigare anade att deras föräldrar ursprungligen kom ur mycket enkla förhållanden. Hugos far var statare och drog med familjen från anställning till anställning på olika gårdar mest varje höst, och farfadern var utfattig backstusittare.
När Hugo föddes hade hans föräldrar – som båda var från Boxholm i södra Östergötland – varit gifta i två år. Hugo var deras första barn. De bodde då i Vånga socken men flyttade vidare till Järstad samma höst, också det i Östergötland. I Järstad bodde de på ett par olika adresser fram till 1880 då de flyttade till Motala. Efter ett år där och ett mycket kort mellanspel i Stockholm kom familjen till Thoresta gård i Låssa socken i Stockholms län. Här fick Hugos far anställning som kusk. Hugo var då fem år och brodern Malkus Theodor var ett.
Här blev det ett flerårigt stopp på flyttkarusellen. Uppenbarligen trivdes de på Thoresta. Ändå hände det en olycka här som satte djupa spår hos Hugo. Hans lillebror Malkus dog. Enligt vad jag hört berättas ska pojken ha ramlat ner i en brunn och drunknat. Hugo blev därför när han fick egna barn väldigt noga med att alla skulle kunna simma ordentligt.
Idag är herrgården Thoresta ett trevligt konferenscenter. Jag har själv varit där ett par gånger och fått väldigt god mat där. Gården är från 1700-talet och ligger utanför Bålsta vid Mälaren.
1890 drog familjen vidare till Säby socken i Västmanland. Hugo som nu var 14 år hade fått två nya syskon. Två år senare flyttade Hugo till Kolbäck, sedan troligen därifrån tillbaka till Säby och 1894 till Stora Åsby, Rytterne. Gården Stora Åsby ägdes av familjen Silfverstolpe och bland tjänstefolket där fanns det en flicka som hette Frida Norling. Hon skulle så småningom bli Hugos hustru.
Först väntade emellertid militärtjänstgöring på Strömsholm. Anläggningen som idag är utbildningsanstalt för ridlärare upp till hippologisk högskolenivå var då det svenska kavalleriets högborg. Det passade bra – Hugo var ju van vid hästar efter att ha växt upp med en far som arbetat som kusk och stallkarl.
1898 flyttade Hugo och Frida till Norrköping och gifte sig där i Sankt Olai församling. Kort därefter föddes sonen Arthur. Hugo försörjde sig till att börja med som omnibuskusk, med all sannolikhet i den droskrörelse som hans far dragit igång i staden. Den hade viss framgång innan motoriserade busslinjer tog över från hästdroskorna. Hugo började också måla tavlor. I familjearkivet finns en positiv recension från en av ortens tidningar från början av det nya seklet.
Familjen växte. 1901 föddes min mormor Karin, 1906 hennes syster Dagmar och 1908 den tredje systern Märta. Hugo ville vidareutbilda sig och hittade kreativa sätt att få råd med det nu när han hade hustru och fyra barn att sörja för. Det finns ett bevarat brev från 1908 där Hugo ansöker hos Kungl Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län om att få anordna ett tavellotteri för att finansiera studierna.
1909 inträffade storstrejken i Sverige. Efter den blev det dåliga tider. Många svenskar emigrerade till USA men Hugo och Frida valde ett närmare land: det ryska storfurstendömet Finland. De flyttade till Helsingfors omkring 1910.
I den finska huvudstaden öppnade Hugo en fotoateljé. Den kom att bli ett framgångsrikt företag. Suomi Foto & Förstoringsateljé hette den. Förutom att fotografera och förstora bilder kunde ateljén även kolorera bilder. Det var en teknik för att färglägga fotografier manuellt på den tiden – färgfotograferingen var ju fortfarande inte uppfunnen. Här kom säkert Hugos konstnärliga läggning och vana vid akvarellmålning väl till pass.
1916 föddes Hugos och Fridas sista barn, sonen Sten. Ett par år senare i svallvågorna efter första världskriget och ryska revolutionen blev det inbördeskrig i Finland mellan ”de röda” och ”de vita”. ”De röda”, alltså bolsjevikerna, höll under en period Helsingfors där familjen Ekström ju bodde, men till slut besegrades de av ”de vita” under ledning av general Mannerheim. Finland blev en självständig och demokratisk republik.
Så småningom flyttade familjen till den välbärgade svenskspråkiga villaförorten Grankulla i Esbo väster om Helsingfors. Vid sidan av arbetet fanns det tid att måla tavlor. De av Hugos alster som jag har är daterade på 20- och 30-talen.
När Stalin och Hitler ingick sin pakt och finska vinterkriget bröt ut ställdes allt på ända. Hugo och Frida med barn och barnbarn, alla svenska medborgare, flydde till Sverige. Hugo och Frida inkvarterades hos en av Fridas bröder. Men vistelsen i Sverige blev kortvarig. Svägerskan var svår att komma omsams med, och från Suomi Foto & Förstoringsateljé hemma i Helsingfors kom nödrop om att det var så mycket att göra i firman. Familjer med söner som låg ute i fält eller som stupat i striderna ville ha förstoringar på soldaterna. Hugo och Frida tog det djärva beslutet att återvända utan sina barn och barnbarn.
Det blev några tuffa år med matbrist. Släktingarna i Sverige gjorde vad de kunde för att hjälpa till, främst då dottern Märta som flera gånger kom över med matvaror. Till slut var dock kriget över.
Hugo var ingen ungdom längre. Strax efter att han fyllt 75 år drabbades han plötsligt av en stroke på öppen gata i Helsingfors och föll ihop. Han ligger begravd i Grankulla där också dottern Dagmar vilar.