Farfar

Axel Edward Anders Jangö (Johansson)

Född 1896-06-25 Död 1982-01-03

Farfar var född vid midsommartid 1896 i Sala och dog på nyåret 1982 i Stockholm. Jag minns honom som en äldre man som målade tavlor, rökte cigarrer och som hörde illa – och som hade värderingar som formats i en annan tid än den jag växte upp i.

Han drömde om att ge ut sina memoarer och började flera gånger att skriva ner sina minnen. Någon bok blev det aldrig, men de bevarade anteckningarna gör att jag idag vet betydligt mer om hans liv än jag annars skulle ha gjort. Jag tror att han skulle ha blivit glad över att de fått spela en roll i den här släktkrönikan som nu blir tillgänglig för alla via Internet.

När Edward föddes bodde föräldrarna i Sala i Västmanland. Där föddes också Edwards två år yngre bror – som för övrigt hette just Bror. När Edward var i femårsåldern gick dock flyttlasset hela vägen till Skåne och Södra Förstadsgatan 96 i Malmö. Men föräldrarnas förhållande knakade. Det kom in en annan kvinna i bilden. Efter ett kort mellanspel i Lund separerade makarna. Modern, Edward och brodern återvände till Västmanland 1903.

Modern hade tidigare varit fosterbarn hos sin morbror Johan Magnus Norman i Möklinta nordost om Sala. Där fick barnen till att börja med bo medan modern försörjde sig som gårdfarihandlerska. Edward började i småskolan i Möklinta. På loven fick han hjälpa till som vallpojke och lilldräng. Så småningom flyttade han till modern i Sala och gick i folkskolan där.

Erfarenheterna från skolgången var blandade om man får tro memoarerna. Den första lärarinnan i folkskolan var sträng och behandlade honom illa. Nästa lärarinna upptäckte hans tecknartalang. Henne blev han nästan kär i. I avgångsbetyget från folkskolan står det ”Med beröm godkänd” i de flesta ämnena.

Livet ställdes på huvudet för den unge pojken när moderns hälsa försämrades och hon avled i februari 1912. Det var naturligtvis ett hårt slag. Som tur var rådde hans förmyndare honom att skaffa sig ett ordentligt yrke och att söka plats som montörsbiträde vid Sala Elektricitetsverk. Edward var ju tekniskt intresserad och elektrifieringen av Sverige var i det här skedet långt ifrån fullbordad.

Något år senare hörde han ifrån fadern. Det ledde till att han flyttade ner till Malmö. Förhållandet till fadern verkar dock aldrig ha blivit särskilt hjärtligt. Edward arbetade som hjälpmontör på olika platser i Skåne 1913-1915 och gav sig sedan iväg på en äventyrlig resa till Tyskland mitt under brinnande krig 1915. Efter några månaders praktik i Stettin och Berlin kom han emellertid hem igen 1916 och gjorde värnplikt på Revingehed och i Lund.

De följande tre åren arbetade han som elinstallatör i Skåne, från 1918 med egen rörelse i Glemmingebro. Edward var dock aldrig någon stor affärsman och passade väl inte riktigt som egen företagare. 1920 flyttade han tillbaka till Sala och arbetade en period med elektrifieringen i Vittinge i Hebytrakten.

I silverstaden hade han kvar sin mormor, som bodde inackorderad i en familj med en ung dotter. Dottern var min farmor Ellen. Tycke uppstod och när hösten kom stod det klart att det var bråttom att finna en stadigvarande inkomst så att de tu kunde gifta sig och Edward försörja en familj. Ellen som arbetade på kontor hjälpte Edward med ansökningshandlingar och betygskopior.

Jag tror knappast att någon av dem skulle ha kunnat gissa i förväg att jobbsökandet skulle leda till en tjänst som elmontör på Kungliga Slottet i Stockholm, och att de skulle komma att leva en stor del av sina liv där. Men så blev det i alla fall. I november 1920 gifte de sig, i december flyttade de in i Kommendantsflygeln vid yttre borggården, och i mars 1921 föddes min pappa. I februari 1924 föddes min faster.

Farfar arbetade som elektriker på slottet ända fram till sin pensionering 1957. Han var bland annat med vid omläggningen av den allra första elinstallationen på slottet och förnyade elinstallationerna vid Drottningsholmsteatern, på Ulriksdal och i Hovstallet. 1944 bytte familjen namn från Johansson till Jangö.

Parallellt med arbetet utvecklade Edward sina ambitioner som konstnär. Han gick i professor Wilhelmssons målarskola. 1930 höll han sin debututställning, som dock blev en ett tungt ekonomiskt bakslag. Ändå är det hans teckningar och målningar från 1920- och 30-talen som vi släktingar alltid hållit för farfars bästa. Han fortsatte att måla livet igenom, mest i olja, och hade flera mindre utställningar. Prins Wilhelm uppmuntrade honom genom att ställa lokal på slottet till förfogande som ateljé. Jag har själv svaga minnen av den sista ateljén i Oxenstiernska huset. Motiven var ofta från sommarsemestrarna i Möklinta, på Öland och på senare år från Västkusten och från Loftahammar i Tjusts skärgård. I Loftahammar bodde vi på somrarna när jag var barn och flera av tavlorna därifrån hänger nu här hemma.

Farfar blev också vän med den märklige doktor Axel Munthe under dennes sista levnadsår. Det ledde till att han fyra gånger besökte San Michele på Capri. Det första besöket skedde 1951, det sista i början av 60-talet.

Från pensioneringen till sin död bodde farmor och farfar på Forshagagatan 49 i Farsta. Jag var ofta där som barn. Farfar hade en eka i sjön Magelungen och brukade gå ner till sjön och fiska. Han fortsatte att måla tavlor långt upp i åren och var mycket stolt över att ha blivit så gammal – det hade ingen tidigare blivit i hans släkt. Till slut tog dock åren ut sin rätt. Han tacklade av hösten 1981 och avled den 3 januari 1982 på Rosenlunds sjukhus efter en kortare sjukhusvistelse. Han ligger begravd på Skogskyrkogården halvvägs mellan Gamla stan där slottet ligger och Farsta där han bodde under hela sin pensionärstid.