Ellen Linnea Margareta Johansson
Född 1901-07-13 Död 1982-05-24
Min farmor var min barndoms goda fe, den som alltid lagade älsklingsrätter, bjöd på godis och skämde bort mig. Jag spenderade mycket tid hos farmor under min uppväxt och övernattade ofta hos farmor och farfar i Farsta på helgerna. På kvällarna när jag skulle somna brukade farmor berätta för mig om forna tider. ”Berätta om när du var barn”, brukade jag säga. Jag hade hört historien förut. Men det gjorde ingenting, jag hörde den så gärna en gång till.
Farmor var född i juli 1901 i Sala. Båda föräldrarna var torparbarn som flyttat från Altuna socken in till staden. Hon hade en bror, Folke, som var fyra år yngre. Jag tror nog hon hade läshuvud, för hon gick inte bara genom folkskolan utan fick även gå i realskolan i Sala. Det var nog inte så vanligt för ett arbetarbarn och därtill en flicka under första världskriget.
Någon gång kring 1918 tog hon realexamen. Jag minns ett porträttfoto av en ung flicka i examensmössa i hemmet i Farsta. Det var farmor Ellen. Efter examen fick hon anställning som kontorist på lokaltidningen Sala Allehanda. Där arbetade hon fram till 1920 då yrkeskarriären fick ett hastigt slut. Ellen blev gravid, gifte sig och blev hemmafru.
Maken och barnafadern var min farfar Edward. Han lärde känna Ellen när han hälsade på hos sin mormor, som var inneboende hos Ellens föräldrar. Nu behövde de unga tu ett eget hem och Edward en fast tjänst. Ellen skrev rent alla Edwards anställningsintyg på maskin och uppmuntrade honom i sökandet. Han fick napp från ett oväntat håll – från självaste Kungliga Slottet i Stockholm som behövde en elmontör. Ellen var ännu inte fyllda 20 år när hon som nygift och höggravid flyttade in i Kommendantsflygeln på slottet. Där föddes både min pappa och sedermera min faster.
Farmor var slank och brunögd och håret var mörkt innan det grånade. Farfar målade hennes porträtt flera gånger under 1920-talet. Allra bäst är nog den här akvarellen på pergament. ”När jag dör ska du ha den tavlan” sa farmor till mig. Nu hänger den i vårt vardagsrum.
Om min farmor hade något fel så var det att hon nästan var för snäll. Ibland kunde det bli lite missriktat. Jag har hört berättas att pappa knappt hann äta frukost innan han skulle iväg till skolan, eftersom farmor inte nändes väcka honom i tid.
På somrarna på 30- och 40-talet var farmor liksom resten av familjen i Möklinta nära barndomsstaden Sala. På 50-talet blev det istället semestrar på Öland, därefter på Västkusten och i slutet av 60-talet och i början av 70-talet i Loftahammar. En gång fick hon också möjlighet att följa med farfar på en av hans resor till Capri.
Hon var lång för sin generation och dessutom smal, vilket kan vara en riskfaktor för benskörhet. När hon var runt 55 halkade hon på ett nybonat golv och bröt lårbenshalsen och gick resten av livet med spikad lårbenshals. Den gjorde att hon haltade lite och hon fick nog med åren ganska ont. Men jag hörde aldrig att hon klagade. Hon var pigg och intresserad av vad som hände i världen.
I slutet av 50-talet skedde flytten till en rymlig trerummare i den då nybyggda Söderförorten Farsta. På 60-talet brukade farmor och jag gå på promenader ner till Magelungen och till Farsta gård i omgivningar som då var lantligare än vad de är idag. Efter farfars död på nyåret 1982 planerade farmor att flytta till ett servicehus nära min faster i Farsta Strand. Nu blev det inte så. Farmor fick en stroke och avled hastigt bara några månader efter farfar i slutet av maj det året. Hon är begravd på Skogskyrkogården.